Hur vet man att man gått ur ett skov med hypomani?
Inte fan vet jag. För det rullar på. Sömnlösa dygn blir till orolig sömn, blir till ett tillstånd som mest kan liknas vid medvetslöshet och sedan börjar man om. Kroppen slits ner, magen brinner, musklerna är spända som fiolsträngar, huvudet dunkar men ändå är allt bra. Det är finfint. Gott att leva och all sån skit. God jul, snart kommer den så kanske har jag lugnat mig tills dess.
Små vredesutbrott som bubblar upp. Inte farligt, det går fort över. Men de ligger där och puttrar. Väntar på en anledning till att brusa upp. Jag vaktar på mig själv, noga. Väldigt noga. För jag vet ju att jag måste göra det. Annars far det iväg totalt.
Ord, alla dessa ord. Jag tror jag är viktig och måste få säga allt det där korkade som ryms i bröstet och munnen. Avbryter andra när de skall prata. Tjo och tjim i kajutan. Om jag bara kunde lära mig att hålla käften.
Försöker samla ihop lite sömn, en smula där, en munsbit där. Det går sådär. Men det är tur det finns piller för allt. Så jag tar mina sömnmediciner, även de som gör mig fet som en gris. Det ligger en hunger i mig hela tiden. Efter mat, socker, fett. Svullen mage, allt är trögt och segt. Men jag måste ta de där pillren, för annars kan jag inte sova och … ja, jag vill bara få sova lite.
Tittar på film. Skärmen visar snabba snabba bilder som skapar illusionen att något lever i den. Men egentligen är den död. Bara plast och allt vad det nu är som man har för att bygga en monitor.
Från sovrummet hör jag snarkningar. Det är tryggt. Då vet jag att den andra människan i vårt hem får sova. Hon behöver det, min hustru Maria. Bredvid henne ligger hunden utslagen. Jag har varit ute med henne och jag tror inte hon förstod varför vi gick ut. Hon pinkade och vänder genast tillbaka till ytterdörren.
Endast tomten är vaken?